Dagens Nyheter – 6 februari 1871, sida 2

andados lugnt och stilla, fällde åter ned gardinen. Ack, det kändes henne som om hor hade sänkt bilden af sin ungdoms ideal för evigt ned i grafven. Timmar och dagar gingo om utan att den sjukes tillstånd förbättrades; mellanstunderna af sans blefvo allt färre och kortare. Gundla och Rosalie hade flyttat till hans hem, för att kunna så mycket sorgfälligare vaka öfver honom. En dag, då Fingal tycktes vara litet lugnare, frågade han med vanlig häiftighet efter sitt skyddshelgon, såsom han kallade Guundla. Helgonet befann sig för tillfället ensam 1 rummet med sin tillbedjare. Om himlen af oförtjent nåd skulle skänka mig helsan åter — hviskade han med matt stämma, i det han famlade efter Gundlas hand, som hon räckte honom. — Säg, Gundla, min vän, min första, min enda verkliga kärlek! Skulle du kunna vara lika mild som himlen, skulle du för mitt återstående lif vilja bli min räddande engel; skulle du vilja bli min Rosalies andra mor? Gundla kunde för ångest ingenting svara. Hon ville inte uppröra den sjuke, och ej heller go honom ett hopp, som hou trodde sig inte kunna uppfylla. (Jag känner att denna sjukdom är en vändpunkt i mitt lift fortsatte Fingal. — Jag har a!drig förr pröfvat några kroppsliga marfar, aldrig lärt mig akta qvinnan i hennes