Dagens Nyheter – 6 februari 1871, sida 2

skönaste uppenbarelse, såsom tröstens och huvgstalelsens engel vid sjukbädden. Gundla, min Gundla! Lyft min själ ur gruset, ur förtappelsens dy, hjelp mig att förädlas, att försona. Fingal anade inte den strid han framkallade i Gundlas själ. Tanken på hennes son, som hon skulle kunna skänka sin faders glänsande namn i stället för ett namn, som betecknade hans moders vanära; tanken på den unga flickan, som hon redan lärt sig älska och som så vil behöfde ett moderligt stöd; tanken på hennes far, hvars djupa hjertesorg ändtligen skulle få en ända, och dertill ytterligare tanken på sin egen upprättelse genom ett giftermål, på hvilket de heligaste löften en gång gifvit henne anspråk. När hon härtill lade de dystra moln, hvilka redan höllo på att skocka sig kring det paradis, som guffar, kronofogden, sökt att förskaffa henne, och om hvilka hon just med dagens post fått ett oroande bref, så hade Gundla anledningar tillräckligt: för att lyssna till den sjukes böner. Dessa moln bestodo i den öfverraskande nyheten, att kyrkoherden Tovenius, af församlingens ovilja snart sagdt jagad från sitt förra pastorat, genom en mäktig mecenats och själafrändes hjelp fått ett annat, i omedelbart grannskap med Gundlas egendom Wäringeholm. Kronofogden, som undsluppit processen med att af juryn dömmas till nägra obetyd