Dagens Nyheter – 6 februari 1871, sida 1

Ra 0 Ma inte lemna Fingal ensam, en stund nödgades åhöra huru hans orena fantasi gaf eig luft i de råaste bilder. Konvenansens förgyllning hade med sansen lemnat den lättsinnige mannen, och hans språk närmade sig i många ögonblick pöbelns. Gundla ryste för den själ, som omedvetet och ofrivilligt afslöjade sig sjelf. Efter några vilda utbrott och några mustiga svordomar, tystnade plötsligt den lidande. Han tycktes :ha fallit i en sorts dvala. Förskräckt lutade den fordna älskarinnan sitt öra mot forsgardinen; hon hörde inga andetag. Hon kastade den skymmande slöjan åt sidan, och såg det. vidriga ansigtet framför sig, der och hvar öfverhöljdt med kompresser. Ovilkorligen ryckte hon tillbaka vid den uppskakande synen. , Det ännu i går så sköna anletet förvandladt till-en demons; dessa vanställda drag, dessa gigantiska öron, denna jättenäsa, dessa igensvullna ögon, dessa pussiga kinder, i förening med en fantasi, som tycktes återspegla själens hemska innersta; --allt gjorde, på den arma qvinnan ett så förkrossande intryck, att hon, betagen af sin smärta, dignade ned i stolen bredvid sjuksängen. — Det var som om kärlekens Gud nistan med våld ville rycka den förr så tjusande bilden ur hennes hjerta. Gundla, som hörde att den sjuke ånyo an