Dagens Nyheter – 6 februari 1871, sida 1

-— 444 — CVid sjukbädden tystas alla bittra minnen, kring den sjukes läger sväfvar endast menniskokärleken såsom försoningens geniustö — sade Gundla med mildt allvarlig stämma. CGondla! Gundla! Min första, min enda heliga kärlek! Kan du förlåta mig?4 — bad den sjuke med ångest, i det han klappade den hand, som omslöt hans. Rosalie såg på sin beskyddarinna med blickar fulla af förvåning. och glädje. Må Gud förlåta oss bådalt — hviskade Gundla, skälfvande af rörelse. Rosalie, mitt älskade barn! — fortfor Fingal. — Det är försynen sjelf, som gifvit dig en engel till beskyddarinna. Gundla har varit min första kärlek, min maka inför Gud, men jag har svikit hennes rena tro, jag har varit en usel skurk, som hittills sluppit undan himlens straffdom. Nu har Herren vändt ut och in på min varelse, min fula gemena själ har tagit plats i mitt anvsigte,, och jag vågar inte mera visa mig för någon menniska. 0, måtte då det sköna ansigtet taga själens plats — fortsatte Gundla med högtidligt allvar — då har himlens straffdom icke verkat förgäfves. Men åter rusade ett ströftåg af vilda feberdrömmar in i den sjukes. hjerna, och bilder från hans sedeslösa lif besmittade hans läppar. Med en känsla af outsägligt qval drog Gundla den oskuldsfulla flickan undan närheten af den sjuke, medan hon sgjelt, för att