Dagens Nyheter – 4 februari 1871, sida 2

fattade flickans hand. — Baron Elghjerta! Här är jag den mäktigaste, ty jag är den räddande Försynens ombud. Och den sköna qvinnan försvann ur det på en gång häpnande och beundrande sällskapet. Fingals läppar rörde sig konvulsiviskt, en dödlig blekhet efterträdde den starka rodnaden, och några minuter sednare föll han utan sans i sin förskräckta omgifnings armar. Omedvetna om detta tragiska slut på den lysande festen, rullade Gundla och Rosalie hem till hotellet, der Arthur oroligt afbidade deras återkomst. 40, min Gud, hvad betyder allt det här? — sporde den stackars flickan på vägen under strömmande tårar. s Men Gundla afbröt alla frågor med en moderlig kyss, i det hon darrande svarade: Dystra gåtor, mitt barn, dem vi tillsammans skola bedja Gud att nådigt ge en lycklig lösning.