Dagens Nyheter – 3 februari 1871, sida 1

Han kände sig liksom ställd på schavotten framför sitt eget barn. CHuar har du kommit hit från Lausanne så oförmodadt, och hvarför bär du sorgdrägt?4 — stammade baron Fingal och vågade ej en blick på sin omgifning, hvilken tycktes bli lika generad som värden sjelf. Jag tänkte öfverraska dig på din födelsedag, men blef uppehållen af olyckor under resan; i stället kom jag lagom fram i dag till min mors dödsdag. Rosalie betenade under ett smärtsamt uttryck i röst och blickar de sista orden. Ett sorl af förvåning hördes från de kringstående. Alla reste sig från sina platser liksom till uppbrott, och en dödstystnad efterträdde sorlet. Din mors dödsdap!t — upprepade fadren förkrossad. — Hvar har jag haft mina tankar? Rosalie upplyftade sitt vackra hufvud och blickade undrande omkring sig på alla dessa för henne så främmande ansigten, alla dessa umgängesvänner, som kommit hennes far att förgäta de minnen, han så rörande skildrat i sina. bref. Alla tycktes undfly hennes vemodigt frågande blickar, öfver alla tycktes ha fallit ett tyngande moln, hvilket Rosalie tydde som sympatetiska känslor för den sörjande dottern. Hon visste inte, att hon här uppträdde såsom oskuldens genius, för hvilken den häpnande lasten slog ner sina blickar, såsom dödens