Dagens Nyheter – 2 februari 1871, sida 2

signelscorden i en prests mun något särskildt adelsdiplom åt en qvinnas hjerta. Hvad åter konversationen beträffar, så ge vi våra dåmor lika mycken polityr som de flesta fruntimmerspensioner, och du ska få höra en fransyska, som till med och klingar bra i mina finkänsliga öron. SOch ämnet för denna konversation ? tSpektakler, konserter, nya moder och vår nista, alldeles som på andra supger. Dock, om vi äro qvickare och skarpare i våra re pliker, så är detta en följd af de lifliga applåderna, ty vi hylla bruket att applådera hvar och en, som talar bra, vare sig dam eller herre, och detta bruk har den välgörande verkan, att ingen somnar såsom i den förnäma vorlden. Och du, som är en af denna verlds koryfåer, du vågar tala som en affälling?X4 Jag är för sjelfständig att bero af någen utom af — vår Herre. Dina lefnadsvanor borde skaffa. dig oberoende ockeå i den vägen. Fingal rodnade omigen, reste sig häftigt, mon: satte sig åter smålcende. 4(Jag glömmer att jag gifvit dig rätt att drifva skämtet till sin spets. Ja, jag passerar gerna för din hofnarr, om jeg bara får säga dig sanningen. Gå på! Du är den brynsten, på hvilken jag öfvar mig att hvässa mina repliker. Nåå, för inte min originella supö den äran?