Dagens Nyheter – 2 februari 1871, sida 1

Han ansåg gig emellertid behöfva en dylik bostäd i hufvudstaden, för att värdigt representera sitt namn och sin rikedom, nu när ban ledsnat på att passera vintrarne i något af residenserna på koxtineniten. På en svällande soffa i ett af uvardagsrummen på nedra botten sträckte sig baren Fingal en förmiddag, sedan han slutat frukosten, med en tidning i ena handen och ett öppet bref i den andra. F. d. husarlöjtnanten var ännu en vacker man, ehuru tidens stormar rasat på ett märkbart sätt i hans mörkbruna lockar, och endast lemnat qvar en krans rundtomkring den fullkomligt kala hjessan. Men hvad som tröt i hårväxt på denna öfre del af hufvudet ersattes i så mycket ymnigare mått på en lägre, och det sirligt putsade skägget gaf åt ansigtet en anvan och kraftfullare karaktär än förr, utan att förminska dess ursprungliga skönhet. Visserligen hade tiden linierat en och annan fin skrynkla i pannan och i ögonvrån, men totaliptrycket var likväl ännu som fordom det behagligaste, och kom månget qvinnohjerta att känna, om också inte att bekänna, under det den ädle baronen gjorde sin promenad på Drottninggatan, att han varen ovanligt vacker och ståtlig karl: Fingals kammartjenare hade insläppt en af sin husbondes vänner sedan akademitiden, en skriftställare, på hvilken den rike månnen gerna ville imponera genom sin afundsvärda ROSEN SLAND KAMRBLIOR, kF JOHAN JOLIR. 3.