Dagens Nyheter – 1 februari 1871, sida 1

Bland yttranden som fälldes vid den kungl. propositionens om försvarsverket remilterande utgör utan tvifvel hr Carl Göran Mörners uppträdande i första kammaren ett af de märkligaste och kan på sätt och vis anses för en evenement. Det är kändt att presidenten Mörner ufgör så att säga inkarnationen af det rent konservativa elementet här i landet; men det är på samma gång allmänt bekant att han är en utmärkt hederlig man som i alla sina uttalanden och åtgöranden endast ledes af den bestämdaste öfvertygelse och att han sålunda eldrig har vågra biafsigter eller egna fördelar i sigte. Det måste derför för oss och för dem, hvilka i militärfrågan hysa med våra likartade åsigter, utgöra en källa till verklig glädje, då vi kunna anteckna att hr Carl Göran Mörner vid den k. propositionens remitterande uttalade en mening som i det väsentligaste öfverensstämmer med vår egen. Han förklarade nemligen med den honom egna öppenhet och rtättfran:het, dels att hans hittillsvarande tro på indelningsverket af sednast iniräftade händelser blifvit rubbad och dels att han ansåg, det regeringen gått alltför häftigt tillväga i försvarsfrågan samt att ett bifall till den k. propositionen skulle inverka förlamande på nationens utveckling i öfist. Vi kunna ej neka att det förefaller oss högst besynnerligt att vår nuvarande konpselj, hvilken ju eljest skall, åtminstone till en viss grad, hafva en liberal färg, framkommit med ett förslag, stödt på en institulion, hvilken är så föråldrad, att den öfvergifvee till och med af dem som hittills räknats såsom de konservativaste här i landet. Vi kunna ej förklara detta på annat sätt än att det bakom konseljen står någon, för hvars vilja konseljen måste böja sig, och det är med verkiig ledsnad vi nödgas påpeka detta, ty vi hafva på sednare åren börjat vänja oss vid tanken att denna vilja ej vidare skulle vara den bestämmande för vårt lands öden; men vi finna i det nu i dagen komna förhållandet en ökad anledning att vi ännu mera böra vara på vår vakt i fråga om att bevilja de stora anslager, ty det är lätt att gissa hvartill de skulle användas sedan de väl en gång kommit i regeringens händer.