Dagens Nyheter – 1 februari 1871, sida 1

SS AVV CJag hade då nu utan rysning fått älska min lilla elfva, min lilla tjusande elfval Gundla kände det afsigtslösa dolkstygnet och bleknade. Hon satte sig ned vid sonens sida, fattade hans hand oeh sade med mild stämma : Fasar inte Arthur vid sina tankars hemska konseqvenser? Om min kärlek var ett brott, hur skulle du väl då benämna din ?4 Arthur kastade sig gråtande till modrens bröst. CHur länge skall jag kunna tro på ömhet hos en son, för hvilken jag lidit så mycket, men som ändå för den första unga flicka, hans tjusta öga skådar, gerna vill offra fröjden att veta hvem som gifvit honom lifvet?X Men nu var det Arthurs tur att sjunka ned på sina knän och tigga om förlåtelse. Han kysste med brinnande häftighet modrens händer, blickade upp mot henne med tårglänsande ögon och sade: 40, förlåt, förlåt och glöm mina tanklösa ord! Jag vill tacka Gud, som öppnat mina ögon vid randen af bråddjuppet, och jag skall tygla mina känslor från gryende kärlek till glödande ömhet för den, som jag numera har rätt att älska som en syster. Ack, låt mig säga henne allt, låt henne genom mig förnimma huru våra unga hjertan hade rätt att söka hvarandra. CNej, nej, Arthur! — afbröt modren med häftighet. — Bevara ännu hennes heliga ROSEN BLAND KAMELIOR. AF JO, JOLIN. öT,