Dagens Nyheter – 31 januari 1871, sida 2

Men sonen lyftade h henne upp till sitt öfverfulla bröst, öfverhöljde henne med smekningar och gaf henne tusende ömma namn. Slutligen hviskade han, med hänförelse öfver sin egen tankegång: SAck, jag har ju aktat och ärat dig, jag bar ju tillbedt dig som om du vore jungfru Maria sjelf, den heliga madonnan, som ännu ingen konstnär målat skönare än du synes mig. Nu fattar jag ditt brott, nu kan jag tänka mig din synd. Den heliga jungfrun var ju också moder. Och ynglingen tryckte förlåtelsens kyss på den öfversälla modrens läppar. Gundla knäppte sina händer samman och tackade Gud för att den svåra stunden var öfverstånden. Moder och son knäböjde, omarmande hvarandra under bönen, medan aftonsolen gjöt sin strålkrans öfver deras liksom förklarade anleten. Och nu vill jag inte heta Stranger längre, utan Hjort, som du och onkel — nej, morfar — rättade sig Arthur. Men tveka nu inte längre att erkänna mig och höj ditt hufvud stolt öfver smidelsen. Jag känner att jag numera aldrig skulle kunna förneka mig äran att kallas din son. Men ännu hade icke Gundla sagt sin älskling allt. SOch din fart — frågade modren mildt. — Har du ingen längtan attlära könna honom2 Nej, nej! Alärig! — svarade Arthur