Dagens Nyheter – 30 januari 1871, sida 2

öfver att numera omöjligen kunna hinna hem till sin fars födelsedag. Under en suck tröstade hön sig slutligen med hoppet att komma till årsdagen af sin mors dödsdag, och att då få blanda sina tårar med den sörjande enklingens. Eno dag under det kherrligaste väder hade Gundla följt sina unga reskamrater på deras äfventyrliga bergsvandringar, för att liten smula stäfja deras djerfhet. Rosalie hade yr ooh glad klättrat upp på den högsta klinten af en enstaka klippa, hvarifrån hon i höga fröjderop gaf luft åt sin förtjusning öfver utsigten, medan Gundla och Arthur sutto på en afsatts litet längre ned bland bergen. Ska jag komma upp och hälla i fröken Rosalie? — ropade Arthur skämtsamt. Nej, här finns inte fotfäste för mera än en, och jag lemnrar inte min fästning — svarade Rosalie trotsigt och leende. Fall inte, föll intel? — varnade Gundåla. ANh, jag har klättrat i alperna, och här är alls inte tvärbraut. Dessutom, om jag faller, har jag alnshög mossa der nedanför. Är hon inte förtjusande der hon nu står?4 — hviskade Arthur till modren. — Hvad hon skulle taga sig bra ut på cen tafla. De långa lockarne, guldgula nästan som dina, fladdrande för vinden, det vackra unsigtet med sin fina hy och sina friska rosor på kinderna! Och sä den smärta behagfulla gestalten, som aftecknar