samma på, att himlen hastigt mulnade, och att det var tid på att ombord söka skydd för det hotande ovädret. Se här min arm, fröken Eghjerta, för detta Edelhjerta! Ni behöfver stöd för er fot, ty ni haltar ännu liten smula. BSeså, pruta nu inte emot, utan var storartadt god, såsom man kan vänta det af ett ofantligt elghjertaX — skämtade den glade ynglingen. Men modren betraktade med outsäglig ångest de tjusta blickar den unge mannen kastade på den vackra elfdrottmngen, och bjöd hastigt sin arm åt Rosalie, som med en skälmaktig nick åt Arthur genast mottog den. CJag är ett säkrare stöd, derför att jag är lugnare — förklarade Gundla. — Arthur går alldeles för fort, för att beledsaga en konvalescent. Mr Stranger! Ni kan ju vara så artig och rödja undan stötestenarne i vår väg. Se, der ha vi en, stor som en liten skyllerkur!4 — skalkades den glada flickan, medan Arthur, liten smula trumpen öfver att man tog ifrån honom hans kavaljersplats, gick före de båda damerna på den branta stigen. Men Gundla betraktade med forskande blickar profilen af den älskliga varelsen vid sin sida. Hon igenkände småningom ett och annat drag af Eleonore v. Dörben, ehuru de blonda lockarna, hvilka naturen af en nyck skänkt åt barnet af en far och mor med mörkbrunt hår, förtogo en stor del af likheten.