Röster från Inndsorten om kungliga krigsprerogativet och kungliga anslagsfordringar. I ett bref till Jemtlands Tidning läser man Jag är nyfiken att se, om verkligen hel: landet blifvit besatt af preussareskräck, om ingen bland dess representanter eger tillräck. lig besinning qvar att inse och påpeka den för land och rike oerhörda vådan att införa någonting liknande allmän värnepligt utan att inskränka eller borttaga konungens rättighet alt förklara krig. Sjelfva namnet värnepligt säger hvartill szken är ämnad, och man borde verkligen, tyckes det, at hvad som föregår på kontinenten kunna inhemta en nyttig lexa om den glädje, den materiela och andliga vinst, det framskridande i sedlighet och kultur, den inverliga lycka, hvarpå ett folk kan göra räkning, då det i slafvisk underdåvighet åtager sig den största uppoffring, den hårdaste värnepligt och låter konungen behålla rättigheten att för egna ändamål föra det till slagtbänken. Jag önskar och hoppas af allt mitt hjerta, att åtmiustone någon måtte finnas nog röd utt säga ett ord om den saken; ty kommer man blott så längt, så kommer man ock längre, ty nog finnas de som se faran, men det är derför inte sagdt att de ha lust och håg att komma fram med så ömtåliga ämnen, så länge de kuuna hoppas på befordran eller nådevedermälen; och hvem kan ej det i en riksförsamling. der ännu de allra flesta medlemmar ne bestå af högre och lägre militära och civila embetsoch tjenstemän! I ett annat bref, till Norrlands-Posten, heter det: Att vårt försvar (om vi kunna sägas ega något) behöfver omstöpas och stärkas, må Herren veta, eftersom det alhid kan hönda, att vi en gång behöfva försvara oss, ehuru föga troligt det är. (2) Och att det nöjet kostar pengar, är lika paturligt. Men att folket skall ätaga sig den barbariska värnepligtslugen, låna 15 millioner för att skaffa nödiga mordverktyg, och ändock icke veta, om det ej en vacker dag drifves ut i blodig strid för ändamål som äro det alldeles främmande, — det är dock nästan starkt. Jag grubblade just på, att ingen ville upptiga den af mig redan flera gånger vidrörda frågan om upphäfvaude af konungens rätt att förklara krig, såsom vilkor för värnepligtens antagande, då jag till min tförvåniug fick läsa två väl skrifna artiklar i Dagens Nyheter, hvaruti jag fann min mening förfäktad. Författaren visade på ett träffande sätt det absurda hos förnuftiga varelser att på det sättet öfverlemna lif och gods åt en endas godtycke, äfvensom att ett förslag i uppgifven riktning alldeles icke vore något majestätsbrott, eftersom våra vänner norrmännen varit nyktra nog att i sin grundlag betaga regenten rättigheten . till anfallskrig. — Men det är väl knappt att boppas, det någon riksdagsman här kan komma se ee ög te rr TEngn Fl TEE FESEESEEEISUIRESESURPERSYSSASESSRINININIRNNNNNNN