Dagens Nyheter – 28 januari 1871, sida 2

UV för att på sitt lätta hyende bära den klaraste himmel. Gundla lutade hufvudet mot sin silfverhårige faders skuldror och blickade med tårfulla ögon mot den alltmer försvinnande kusten. Arthur hade lindat sin arm kring hennes lif och den vemodigt stämde ynglingen halfsjöng med darrande stämma: Farväl, farväl kanske för alltid, du min barndoms vagga, du min okände faders och moders graf! SLängtar då min Arthur så efter en fader eller moder4 — frågade Gundla ömt — efter han så ofta talar om dem? SAck, jag längtar efter någon, som jag har rättighet att älska, utan att man kan förneka mig denna rätt. Jag tycker ibland, vet tant, att min kärlek skall förefalla dig besvärlig. CHar jag då gifvit dig några skäl att tycka så?4 CKanhända ibland. Du har inte låtit mig vara i ditt sällskap så ofta som förr. Detiär liksom du skulle blygas för din långe foster son, du som ser så ung ut, att man tar dig för min syster.4 Sådana barnsliga griller! För att med ens förjaga dem, så smek mig och håll af mig så mycket du vill, och påminn dig ständigt att jag för tid och evighet har gifvit dig alla dina ömhetsbevis som rättighet. ÅNa, då kysser jag dig genast!4 — utropade