Dagens Nyheter – 28 januari 1871, sida 1

— UJ sänkt allting i grafvens natt, men just som Gunela började tala, skymtade den första strålen af morgonens ljus ini det lilla rummet. Den arma modren, som trodde sig få svepa sin förnedrande bekännelse in i mörkrets slöja, fruktade nu för det Ijus, efter hvilket alla andra så ifrigt längtat. Men: hon kände att hon måste tala; hon kunde icke taga den dystra hemligheten med sig i hafvets graf. Mitt älskade barn!4 — begynte Gundla och tryckte en kyss på Arthurs panna. — tHar du styrka att höra några — några vigtiga ord . . . Längre hann hon inte, förrän ett oändligt jubel och vilda glädjeskrän trängde ned från däcket till passagerarne derunder. i Räddade, räddade! — ropade man från alla kanter. Med dagens inbrott upptäckte man anledningen till den våldsamma stöt, som nyligen åstadkommit en sådan förfäran. En ståtlig norsk ångare hade törnat mot sidan af den engelska, utan att egentligen göra eller lida någon svårare skada. Vid anblicken af det nödställda fartyget, vände han nu sin bog i morgongryningen, och stormen tycktes villig att bli hans bundsförvandt, ty den stillnade af nästan lika plötsligt som den börjat. Man hade trots de rullande vågorna lyckats med verklig lifsfara bringa de räddande bogseringslinorna ombord, och den nyss så hopplösa ångaren började skjuta fart mot norska kusten.