Dagens Nyheter – 27 januari 1871, sida 2

behöflig i sina magasiner, var just på väg att aflägsna sig, följd af sin älskling, då miss Crauferd i förbigående bad att få presentera en gin ungdomsväninna, numera guvernant för en ung svensk fröken, hvilken åtföljde henne. De båda damerna kommo från Schweiz, voro på väg till Sverige och hade köpt sig biljetter på samma ångbåt, som skulle öfverföra Gundla, hennes far och fostersen, och de hads nu på ett par dagar gjort en afväg till England, för att guvernanten skulle få råka kära anförvandter. Gundla, upptagen af sina många tunga tankar, yttrade några vänliga ord och kastade en flyktig blick på den unga landsmaninnan, en intagande arelse, en femtonåring ungeför, som rodnade djupt under presentationen. Hvad hon var förtjusande, den der lilla svenskan — utbrast Arthur, sedan han jemte sin mor satt sig upp i det väntande åkdonet — så se visst era elfvor ut, om hvilka jag läst så ofta. Hvad var det hon hette, tant Gundla? Rosalie — Rosalie —? Jag hörde inte namnet riktigt. Ja, inte jag heller. Guvernanten gjorde sig skyldig till det vanliga felet vid presentationer, att vara mest lågmäld vid sjelfva namnet. Du är så blek, tant Gundla, mår du ännu illa:X — frågade Arthur med öm oro. tÅhnej, mitt barn, det är bättre nus — svarade Gundla och smekte hans fina kind.