Dagens Nyheter – 27 januari 1871, sida 2

VV LR CEn sådan id af den der stygga fränsyskan att rikta allas blickar på mig, som ingenting anade, då jag ingenting hörde. Jag undrade, jag, hvarför alla i en hast stirrade så underligt på mig. O, min Gud, om hennes ärekränkande lögn ändå hade varit en sanning. Jag skulle till min död ha välsignat den, som gifvit mig en. mor som du. Och ynglingen drog de gröna sidengardinerna fram för vagnsfönstren och lutade sitt vackra hufvud mot Gundlas skuldra. Gundla kysste hans panna, medan ett par stora tårar föllo osedda ner i hans mörka lockar. KXIV. Bågen spännes. Den engelska ångaren frustade och fnös vid Themsens strand; allt var redo för afresan. Gundla hade tagit farväl, ett smärtsamt farväl af allt och alla, som blifvit henne så kära; dock ännu i sista stunden var hon öfversvämmad af visiter. Pastor Richardsson var likblek och hade i enrum med föremålet för sin hängifvenhet mottagit löftet, att då och då få skrifva Gundla till, samt att, då hans tid det tillät, få göra henne ett besök hemma i Sverige. Samtliga fleuristeleverna och arbeterskorna hade tagit ett rörande farväl af sin ädla