e Röste j 5 om kungliga krigsprerogativet och kungliga anslagsfordringar. I Malmö nya Allekanda skrifves: Den rätt att börja krig och sluta fred, som i grundlagen är tillerkänd konungen, anses med skäl af mången för ganska betänklig och mindre öfverensstämmande med andan i ett konstitutionelt statsskick. Om också för närvarande lyckligtvis inga vådor äro att befara genom denna konungen medgifna stora makt, bör man icke tillsluta ögonen för de olyckor, som kunna beredas vårt land, ifall en egensinnig oeh despotisk regent, en annan Gustaf den fjerde Adolf, skulle vilja begagoa sig af denna sin rättighet i en framtid, sedan den allmänna folkbeväpningen blifvit fullständigt genomförd och betydliga stridskrafter äro disponibla. Bestämmelsen att statsrådets samtliga ledamöter dessförinnan skola höras och med i grundlagen stadgad ansvarighet afgifva sina yttranden deröfver är temligen illusorisk, alldenstund konungen i alla fall eger makt att fatta och utföra de beslut, som han för riket finner nyttigast. En hänsynslös regent skall ganska lätt finna lydiga verktyg för sina planers genomförande. Det är visserligen sannt att det endast tillkommer riksdagen att bevilja nödiga medel till krigets förande, men har detta blott kommit riktigt i gång och de båda kreditiverna blifvit lyftade, så blir det säkerligen hardt nära omöjligt för riksdagen att vägra alla vidare anslag, då tolkets representanter måste sätta bevarandet af rikets integritet öfver alla andra intressen. Oeh sålunda kan landet. mot folkets vilja, blifva inkastadt i ett förödande och olyckligt krig, hvars följder komma att kännas tungt under många generatisner. Inseende de betänkliga följder, som denna konungen medgifoa rättighet möjligen kan medföra, lära flera folkrepresentanter vara betänkta på att väcka motion om upphäfvandet på grundlagsenlig väg af 133 regeringsformen, iemförd med riksaktens 423. För vår del tro vi, att upphäfvande af nyssnämnda grundlagsstadgande skulle mäktigt bidraga till att ytterligare befästa förtroendet mellan konung och folk samt i icke ringa mån befordra genomförandet af den allmänna folkbeväpningen. Jönköpingebladet yttrar: Dagens Nyheter anser den makt Sveriges konung hittills egt, att ingå allianser och sluta fred, vara af alltför vidlig beskaffenhet för att stå väl tillsammans med införande af allmän folkbeväpning, Bladet anmärker mycket riktigt, att en sådan makt kan missbrukas, hvarför den bör upphäfvasg. Äfven rörande anslagsfrågan visar Jönköpingsbladet en klok betänksamhet. Det säger nemligen: Så väl at uttalanden inom pressen, som på folkmöten synes allmänna opinionen i försvarsfrågan vara ganska ense derom, att något måste göras och att nationen är villig till de dertill erforderliga uppoffringar, ewm blott allt ordnas på ändamälsenligaste och, ss vidt möjligt är, billigaste sätt. Men derpa hänger det. ? I Kristianstadsb adet heter det: En fullständig folkbeväpning, som motsvarar sitt ändamål, kräfver betydande uppoffriogar. Vi behöfva vapen för en half million soldater; flera värfvade artilleriregementen mäste upprättas och förses med kanoner af nyaste och bästa konstruktion; tillräckligt befäl måste anskaffas och utbildas. Allt detta kommer att kosta enorma belopp. Säkerligen skall dock ingen draga i betänkande att på fosterlandets altare nedlägga äfven det dyrba