lärarinna, som donerat en betydlig summa till pensionsfond för dem, och de hade till Gundla öfverlemnat en konetrikt arbetad vas, förfärdigad af deras egna händer, jemte en kolossal bukett, på hvilken de uttömt hela sin skicklighet. Hvarthän hon vände sitt af skilsmessans smärta liljebleka ansigte, uppfångade Gundla endast ömhettfulla och vänliga blickar, och hon frågade stundom tyst sig sjelf, hvarför hon skulle öfverge ett land, vid hvilket hennes sympatier vuxit så fast, ett land, som burit hennes älsklings vagga. Dock tärningen var kastad, och hemlandstoner sjöngo sin lockande sirensång i hennes bröst. Den gamle lorden, som befriade henne från madame Lateur, infaon sig i sista stunden hos Gundla, följd af ett par gentlemen med sina damer, för att å den mnobla societetens vägnar bringa henne ett sista lefväl, och för att lemna nyckeln till ett litet chatull, som redan vore ombord, och hvilket hon skulle öppna, då hon såge sista skymten af Englands kuster. Gundlas ögon voro ett enda strålande tack, medan man täflade om att få trycka den kära främlingens händer. Just som Gundla var på väg att stiga upp i vagnen, anlände ett bref till miss Crauford från hennes vän guvernanten, som insjuknat hos sina slägtingar i London och nu på det varmaste bönföll att hennes elev, den unga svenska fröken, skulle få resa till hemmet