Dagens Nyheter – 26 januari 1871, sida 2

, IP tid göra det i enrum, för att ej bli förrådd af sina egna känslor. Hon blygdes visserligen fortfarande för den komedi hon nödgades spela, men hon hade både af sin far och sin vän, tar Richardsson, fått absolution för ett bedrägeri, sorå, om det försonades genom sanningen skulle medföra fördel för ingen, men olycka för alla, och som ovilkorligen skulle upplösa den samling af fattiga, men ärbara qvinnor, hvilks nu i Gundlas atelier hade en riklig bergning både för sig och sina behköfvande familjer. Den smälek, som skulle drabba den unga ogifta qvinnan, hvilken omsvärmades af så många beundrare, vore af helt annän och vida mera förkrossande art — menade pastor Richardsson — än den, som skulle ha drabbat henne såsom den allmänt aktade prestens maka. Det låg en sorts upprättelse i sjelfva giftermålet, en hedersbetygelse åt den olyckliga qvinnan, men att nu som ogift sjelfinant och obehöfligt afslöja sanningen innebure snaråre en sorts förakt för verldens dom, en trotsig utmaning åt smädelsen, hvilken utmaning, aktningsvärd till sina bevekelsegrunder, likväl lättare funne anklang i Påris än i Londor. Och pastor Hjort, sanningens omutlige apostel, bätvade sjelf för en sanning, som kunde vålla så många nya lidanden, öch jemkåäde liksom mr Bichardsson på sina stränga åsigter om: pligtens bud! Ack, de vöro ju bäda wmutade af kärleken: