Dagens Nyheter – 26 januari 1871, sida 1

ENE SAGER EET NER ROTSEE mattniog till det yttersta fullfölja sin seger. En herrlig frukt för kultur och civilisation skulle i sanning uppväxa från dessa blodiga stridsfält, om vid deras betraktande folkens ögon öppnades för de obestridliga sanningarne, dels att krig ej kunna medföra något godt, dels att folken, der detta på lojalt sätt kan ske, böra återbörda sin egen beslutanderätt, hvad anfallskrig vidkommer. Denna rätt bör svenska folket äfven nu söka vinna, så att, i sammanhang med anordnandet af ett starkt försvar, en sådan grundlagsförändring föreslås, att konungen ej eger rätt att utan representationens hörande använda en större eller mindre del af landets stridskrafter utom landets gränser, äfvensom att afsluta sådana traktater, hvaraf ett sådant stridskrafternas användande kan blifva en följd. Att Nya Dagligt Allehanda ej inser vådan af nu varande stadgande bevisar, synes det oss, att tidningen i denna fråga är något skumögd eller skefögd, om ej till och med af den hägrande vapenglansen bländad. Det är otvifvelakugt, att krig kan förklaras och begge kreditiven till första behofven lyftas samt att fienden, innan den för anslags beviljande sammankallade riksdagen är samlad, kan stå inom våra gränser; — och huru lätt man erhåller fred af en fiende, som öfverskridit gränsen, torde Frankrike kunna omtala för oss. Vi torde ej behöfva uttala, att dessa våra Önskningar icke på minsta vis äro betingade af någet misstroende specielt mot vår nuvarande regering, utan afse de endast ett betryggande mot eventualiteter under förhållanden, som ej stå i menniskomakt att beräkna. Icke heller kunna vi finna, att, såsom några våra vedersakare yttrat, en sådan grundlagsförändring skulle kunna sätta oss i någon förändrad eller misstänkt ställning gent emot mäktiga grannar; vår önskan om en helt fredlig politik vote ju dermed på det: kraftigaste uttalad. Situationen är verkligen i hög grad allvarlig och fordrar lugn besivnirg, att vi ej må af fruktan för ett ondt, som ännu ej kommit, rusa i vådor, som vi kunna komma att ångra. Vi önska för vår del ej försvarsfrågans wundanskjutande eller uppskjutarde till läglisare tid; men vi önska, att före dess behandling den grundlagsförändring, hvarom hir talats, må vara föreslagen och förklarad hvilande till gruadlagsenlig behandling. Vi frukta i så fsll ej för dess öde, öfvertygade som vi äro, att under hvilotiden medvetandet om dess nödvändighet skall mogna till full klarhet. -—f-—m. —— LL ROSv