Dagens Nyheter – 25 januari 1871, sida 1

hör Är det väl ett så oförlåtligt brott att älska den, som en gång liknat denna bild?4 — frågade Gundla, alltjemnt smekande den ädle prestens hand. Hvadt han är skön!t — utbråst den tillintetgjorde friaren med en tung suck, i det ban kanske i tankarne jemförde sitt eget anspråkslösa anlete med de drag han betraktade. — Hvad han är outsägligt skön! Det är Kristus och Johannes i uttryck och blick, och ändå en kraftfull jordisk yngling. Det är mörksens furste klädd i ljusets mantel — suckade Gundla och sjönk tillsammans i soffars hörn såsom under en förkrossande tyngd. sArma Gundla! Ni har då inte ännu hunnit glönma?t — frågade mr Richardsson med en ton, så full af smärtå, att han redan tycktes förvissad om sitt öde. Nej, Gud hjelpe mig så visst, inte ännu? cOm jag finge bida den stunden, troget och tåligt såsom Jakob bidade på Rachel? — sporde prestmannen ödmjukt. 0, nej, nej!f — svarade Gundla med ångest. — Blif lycklig med en qvinna värdigare än jag, och som inte med sin skugga förmörkar er väg i ljuset och mot ljuset. — Jag glömmer aldrig, och jag gifter mig uldrig. Och er lille son?4 — frågade Richardsson med bruten stämma. — Tillåter ni inte att jag får adoptera honom, för att gömma honom åt er, och för att rädda den mnimbus, som