Dagens Nyheter – 25 januari 1871, sida 1

Krigets förderf. John Lemoine har i den parisiska Journal des Debats nyligen skrifvit följande vackra, men sorgliga ord: Farväl 1870! Farväl olycksaliga år! Måtte jorden vara dig lika tung som du varit för jorden! Måtte alla de skoflar mull vi dagligen kasta på våra döda hopa sig på din graf och på ditt minne! Ja, på ditt minne, ty det är detta som vi skulle vilja jorda med dig. Allt ifrån början af detta krig hade de som ej velat det, de som förutsågo dess olyckor och framför allt dess fasor, åtminstone underkastat sig det som en pligt, nästan som en försoning. Om det funnes någon rättvisa, skulle denna olycka endast bort falla på dem som nedkallat den, på dem som, då de sågo den tjuguåriga despotismen ramla, endast hade följande ord att yttra på dess graf: Sak samma, vi ba ändå roat oss bra! De som ej varit med om att skifta rofvet kunde dock ej skilja sitt öde från det gemensamma fäderneslandets. Då all den smuts, hvartill vi så länge varit vittnen, erhållit den allmänna rösträttens tvagning och absolution, var det hela nationen som borde vara ansvarig derför. Det kunde anstå den man som störtat oss i afgrunden att säga: Det är ej jag, det är Frankrike; men det anstod ej hans offer att säga: Det är ej vi, utan han. Vi kade alla förtjent brottens straff, emedan vi tålt deras föröfvare. Vi hade dock en tröst qvar. Vikunde säga Oss, att vi med våra lidanden skulle lösköpa de kommande generationerna, och att vårt blod skulle bli våra barns lösesumma. Vi kunde tro att det gamla hatet mellan folken skulle finna sin sista näring i denna sista kamp och slickas i detta blodhaf. Vi trodde oss betala framtidens fred. Ack nej! Det utsäde som såtts i de af kulorna plöjda tårorna skall endast växa upp i bämndens skördar. Verldens fred, lycka, arbete, helsa äro på nytt för en följd af generationer tillintetgjorda. Denna kamon, hvars rullande ekon vi höra, träffar icke blott menniskor, som äro våra anhöriga, våra vänner, våra medborgare, utan äfven ett helt tidehvarfs ider, drömmar, illusioner, arbeten. Det är mer än ett halft sekel förloradt af det förflutna, måhända också mer än ett halft sekel förloradt af framtiden. Detta fredens och frihetens träd som för femtiofem år sedan planterades och af så många höga och herrliga intelligenser med så mycken omsorg vårdats, det är nu på en enda dag på nytt förstördt af barbariets andedrägt. Det är som våra skogar, hvilka ännu i går omgåfvo och bekransade Paris med sin grönska. De hade 1814 och 1815 blifvit härjade, nedhuggna, nedbrända, förstörda; de ha behöft mer än ett halft sekel att växa upp på nytt och grönska igen, och nu se vi dem åter förstörda på en dag och tjena till sista näring åt våra ödsliga härdar. Så skall det ock gå med frukterna af det intellektuella och moraliska arbete som utförts af alla dem som under de senaste femtio åren tänkt, talat och skrifvit. Allt måste göras om; efter så många ansträngningar faller den råa styrkans och våldets Sisyphussten ännu en gång ned på oss. Om åtminstone de som komma efter oss återupptaga detta arbete! Men nej; de skola ha vuxit upp i vreden och hämnden. De enda träd som de planterat skola vara trädkorsen på grafvarne. Den uthungrade modern, som ser sitt barn dö vid sitt bröst, skall ropa till de efterlefvande: Kommen ihåg! Sådan är denna nyårsdag 1871 som nu inke I MAR olla ande) Jo hsa Rs FRE