Dagens Nyheter – 23 januari 1871, sida 2

malga IE Idi 6. Om vi med romanförfattarnes elastiska vighet skulle göra ett språng öfver tidens ström på icke mindre än femton år, så vore det visserligen vår rättighet, men å andra sidan ha vi skyldigheter mot dem af våra läsare, som med något intresse följt gången af vår berättelse, att kasta en och annan belysande ljusglimt öfver den långa mellanperioden. Innan vi således tala om vår rättighet, låtom oss göra vår skyldighet. Baron Hans Elghjerta, som under de sista åren haft en vacklande helsa, blef så gripen af det slag, som måttades åt hans hjerta, och af det svek, hvartill hans son gjort sig skyldig, att han allvarsamt insjuknade, och efter en kingre tids fortgående afmäattning slutade sin ädla, åt ljuset och menniskokärleken helgade lefnadsbana. Det hade likväl dessförinnan lyckats honom att efter många fåfänga försök ånyo öppna Eleonores hjerta för sin ångerfulle make; och den gamle ädlingen hade glädjen att vid sin dödsbädd se de unga tu fullkomligt försörade, och alt af sin älskling Fingal mottaga de heligaste löften om ett lif af godtgörelse och förädling. Den första klara tanke hos baron Hans, då han efter det stormiga uppträdet i biblioteket