Dagens Nyheter – 23 januari 1871, sida 1

De snyftande gosearne hjelpte systern att föra fadren fram mot dörren. Eleonore hade, då faran var förbi för hennes make, med ett utrop af oändlig smärta kastat sig till baron Hans bröst, der kan under tunga andedrag dignat red i en karmstol. Hon kysste smekande den förkrossade ädlingens panna, i det hon med halfqväfd stämma hviskade: 0, min Gud! Hvilken gränslös olycka!4 Men just då gruppen af de bortgående var nära att försvinna, tycktes marmorbilden Fingal plötsligen få lif. Han kastade sig på knä, och vände ansigtet, skyldt af båda händerna, mot de flyende, i det han med en stämma, i hvilken ångrens alla qval vibrerade, gång på gång ropade: tGundla! Stanna! Gundla! Stannal! Men Gundla lyssnade ej till den förr så kära stämman, hon vågade ej en blick bakom sig. Hon ville blott komma bort från detta olycksaliga ställe. Hon förde sin far till den väntande resvagnen, medan gossarne i fiygande fart och under fortsatta snyftningar sammanrafsade fadrens och deias egna reseeffekter. Några minuter sednare rullade familjen Hjort från herresätet Ragnarsnäs till det an. språkslösa hemmet i staden. Men vid ljudet af den bortrullande vagnen sprang Fingal upp från sin knäböjande ställ ning, i hvilken han så länge förblifvit, liksom ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOH. JOLIN. 44.