Dagens Nyheter – 21 januari 1871, sida 1

-—WAR offret; men Fingal rörde sig ej ur stället, han föll ej på knä och gjorde ej en min af att afvinda den fara, fom hotade honom. Han tycktes redan på förhand förkrossad. Men han behöfde icke heller tänka på sitt försvar, ty Gundlas händer hade redan omklamrat den arm, rom höjde mordvapnet, och baron Hans hade kastat sig hejdande framför den vanvettige hämnaren, medan Eleonore med ett fasans utrop störtade sig till sin brottslige makes bröst. Ragnar och Halfdan, gom icke fattade eammanhanget af det hela och icke kunde förklara fadrens raseri, omslingrade den älskade vännen under högljudda klagande frågor: Pappa, pappa! För Guds skull, hvad gör du? Hvad tänker du på? Emanuel Hjort sänkte långsamt den högzlyftade bronsbilden och lät den sakta falla ur sin hand mot golfvet. Hans själ tycktes fjerran från det närvarande och kände ingen öråhet för konststycket. Jupiter hade bräckt sin arm och sin ljungeld. Det dofva ljudet af den tunga bildens fall var det enda, som afbröt den minutlånga graflika tystnaden. Kom, kom!4 — hviskade Gundla och nästan släpade med sig den viljelöse fadren, som ifrån den högsta stegring af raseriets kraf plötsligen tycktes ha fallit ned i en apatisk dvala. — Kom, kom! Min resvagn väntar dernere, låt oss fara till ditt eget hem! Kom, och låt oss bedja kärlekens Gud att lära oss glömma.t