Dagens Nyheter – 21 januari 1871, sida 1

-— JL) -—Pappe, lilla kära pappal? — upprepade gossarne samtidigt ärnu en gång, i det de med tår: de ögon och purprade kinder nästan med våld släpade med sig in i rummet en högväxt och svartklädd qvinna, som med likblekt arsigteoch nedslagna ögon långsamt trädde öfver tröskeln. CFader i himmelen!t — utbrast pastor Hjort och trädde ett steg tillbaka, på samma gång scm Gundla, utan att upplyfta ögonen, sjönk ned på sina knän och nästan ljudlöst hviskade: Har du förlåtit mig?4 Men i nästa ögonblick hade den öfverlycklige fadren med nästan ursinnig glädje ryckt henne upp från golfvet och slutit henne i sina armar, i det han med bruten stämma stammade: Mitt barn, mitt älskade barn!4 Far och dotter lågo vid hvarandras bröst. Den heliga tystnaden afbröts endast af gossarnes enyftningar och af det nästan ohörbara försöket af de främmande åskådarne att aflägsna sig från en scen, som kommit dem alla att darra af sympatetisk rörelse. Dock, huru tyst än stolarne makades åt sidan, kunde baron Hans och det unga paret omöjligen komma ut ur den fördjupning, i hvilken de placerat sig, utan att närma sig den bildstodslika gruppen af far och dotter, som ännu höllo hvarandra omarmade. Fingal