Dagens Nyheter – 21 januari 1871, sida 1

SS UTV Rn fullt upp att göra för längre tid, och deszsutom kan ju pastorn mottaga den anspråkslösa platsen som min huspredikant med eller utan prestkragar och med eller utan helvete, hvilket som behagas, ty jag är säker på att den öfvertygelse, som hyllas af en så ädel, upplyst och varmhjertad man som ni, den måste också till slut blifva min.4 Den älskvärde f. d. diplomaten lade, efter sin sedvana, sina båda händer på pastorns skuldror och blickade honom så innerligt in i de djupliggande ögonen, att den vemodige prestmannen kände sig riktigt upprörd af så mångfaldiga bevis på den varmaste välvilja. Men bäst han letade efter ord, för att ge luft åt sitt öfverfulla hjerta, hördes från den lilla trappan, utför hvilken Ragnar och Halfdan för en stund sedan i halsbrytande språng befriat sig från sällskapslifvets tvångströja, jublande röster, hvilkas glädjerop tycktes skiftesvis öfverbjuda hvarandra eller qväfvas af snyftningar. : Pappa, pappa! Lilla kära pappa! — ropade gossarne. — Du är ju ensam? — Ja, du är ensam — svarade Ragnar på sin egen fråga, i det han öppnade dörren på glänt och inte tog i betraktande def grupp, som, undanskymd af ett par stora fristående bokskåp, bildat sig kring kauffebordet, utan endast hade ögon för Fadren, som undrande hade närmat sig dörren, för att stäfja de unga örostiftarnes alltför ystra fröjd.