Dagens Nyheter – 21 januari 1871, sida 1

Tack, min son! — svarade baron Hans och tryckte med ömhet en kyss på sin älsklings panna. — Dina ögon, min dyrkade Malvinas ännu lefvande ögon, svara i ditt eget namn. Du har varit lättsinnig, svag, tanklös, du har rumlat och spelat, men du har aldrig varit en usel själslönmördare, aldrig en eländig förförare! Och fadren tryckte ännu en kyss på sorenas hvita panna, men den kyssens glöd sjönk som en gmiältande droppe bly ned i den brottsliges hjerta och brände derinne med samvetsqvalens alla marter. Fingal skulle i detta ögonblick tusende gånger hellre hört fadrens förbannelser, än mottaga en tacksamhetens kyss, som innebar idel välsignelser. Efter intagen middagsmåltid, under hvilken Ragnar och Halfdan Hjort som vanligt sigo mäkta generade ut, återvände deras far till sina göromål i biblioteket, medan gossarne, nyss så stilla som bildstoder, likt ett par lekande valpar tumlade fram mot dörren till baktrappan, som från bokrummet ledde ner till en liten af lummiga lindar skuggad yttre borggård. SVet pappa!t — utbrast Ragnar med strålande uppsyn — att alla menniskor ä så snälla mot oss, som om vi vore ett par små baroner. Betjenterna leka med oss, och kusken låter oss rida vall hvarenda dag. Ja, vet pappa — afbröt Halfdan — att gamle baron ropar på oss litet emellanåt, och ROSEN BLAND KAMELIOB, AV JOHAN JOLIN. 48,