klaven till det gåtfulla ryktet om hans försvunna dotter, som han ännu med ohejdad sorg begråter. Den sköna och oskuldsfulla flickan lär ha fallit offer för en hjertlös ränksmidares list, en skurk, som fadren icke känner, men som han förbannar med en vildhet, nästan liknande galenskap, då man jemför dessa hans utbrott med hans annars så milda och menniskovänliga väsen. Men jag har bevittnat ett par sådana utbrott af hans berättigade smärta, och jag kände mig nistan böjd att af idel sympatier deltaga i hans förbannelser. Och har jag inte rätt, min Fingal, min dyre, min älskade son, du, som nu skänker din far en så outsäglig glädje, finns det väl på jorden ett gräsligare dåd, än att slita oskulden psychevingar från en ung och älskande qvinna, som under sin kärleks himmelsfärd icke tänker på den svindlande afgrunden, utan hängifver sig som ett barn åt den man, som skapades till hennes riddare och beskyddare? Har jag inte rätt: Baron Hans hade under sitt lifliga ordande lagt sina båda händer på sonens skuldror och blickade honom nu frågande in i de vackra ögonen, hvilka Fingal förgäfves sökte att slå ned, ty de nästan tvingades att möta fadrens. Dock sonen beherrskade till slut sin inre rörelse och fästade på den frågande en stadig blick, i det han hviskade: När har min far inte rätt: