Pastor Hjort afslutade det hjoertliga samtalet med några lyckönskningar till de ljusa framtidsbilderna för baron Hans och förklarade sin glädje öfver att snart få göra sonens bekantskap. Ni ska bli goda vänner, likasom pastern och jag ha blifvit det; min son har lätt för att eröfra hjertan. Och förförareng far klappade, omedveten om sonens brott, den förfördas far på skuldran, medan de båda ädle männerna kände sig på ett underbart sätt dragna till hvarandra, likasom behöfde de ett ömsesidigt stöd mot någon öfverhängande, men ännu icke anad fara. Se der ha vi ändtligen de unga tu! — utbrast den gamle diplomaten med strålande uppsyn. — Der rulla de just nu in på borggården! : Baron Hans skyndade ur biblioteket, för att möta de nygifta, och pastor Hjort fortsatte sina forskningar. Men efter några minuter sväfvade Eleonore v. Dörben vid sin makes arm och följd af sin svärfar in i det stora rummet; hon nistan dansade fram under barnslig fröjd mot pastor Hjort och presenterade skalkaktigt sin unge gemål med dessa ord: Se här, herr pastor, ett arbete i er väg, en hedning, som jag omvändt till kristen. SOch se här, min son — fortsatte baron Hans — den skattgräfvare, om hvilken jag skref till dig, och som dagligen letar fram