Dagens Nyheter – 19 januari 1871, sida 2

behagfullt öfver golfvet, att Fingalicke kunde neka henne sitt erkännande såsom en af gracerna. Hvem är det? — frågade damen under ett komiskt försök att härma en basröst. Någon af mina dikesgräfvaret — svarade baron Hans muntert. — Det hör jag på den barska rösten, och det känner jag på de grofva händerna. Men nu kysste Eleonore v. Dörben, i det hon lemnade sin roll till spillo, sin förmyndare på pannan. Hur har du kommit hit så tyst och stilla, mitt barn:? — frågade baron Hans, sedan han rest sig upp och dragit fram en af de höga karmstolarne helt nära sin egen. — Jag har inte hört någon vagn rulla och ingen ridhäst galeppera. Ja, hur har jag då kommitt — frågade Eleonore skälmaktigt-— när jag inte kommit åkande och inte ridande? (Du har väl inte kommit gående ?4 CQående? Är det passande språk af en gammal diplomat? Har du kommit sväfvande? — borde han väl säga. Ja, jag har sväfvat hit öfver ängarne och genom parken kortaste vägen från skogvaktarstugan, der min Galathea är qvar, medan man lagar sadelgjorden, som brast sönder, då jag satte öfver farbrors stora afloppsdike. Alltid lika oförvägen! Fick du inte minnesbeta nog utanför pastor Hjorts ?X