Dagens Nyheter – 19 januari 1871, sida 1

hans adoptiva dotter, då jag tydligen märker huru litet jag blir betraktad som en broder. Ragnarsnäs är tillräckligt stort, för att vi kunna vistas under samma tak, utan att det ringaste behöfva veta af hvarandra. Fingal gjorde en artig bugning och ämnade aflägsna sig, då hans far sprang upp från sin stol och hejdande fattade hans hand. Seså, mina kära barn! Hvad är det här för scener? Stanna Fingal, jag måste nödvändigt mäkla fred mellan de fordna lekkamraterna. Jag vet, att Eleonore är en sträng domarinna öfver Fingals lättsinne och öfver det gagnlösa och en man ovärdiga lif han hittills fört. Men — inte sannt — min älskade son! Du har ju kommit till fädernehemmet, för att börja en ny bana och för att godtgöra hvad du hittills brutit? CAtminstone för att försöka godtgöra! — tillade Fingal med en min, som skulle föreställa blygsam. Det är klokt att inte öfverskatta sina krafter! — replikerade Eleonore kallt och spetsigt. Men spetsen trängde till Fingals hjerterötter. CHär är ett hinder i min väg, ett isberg att öfverstiga — tänkte han. — Här kan bli någonting nytt och pikant i eröfringsväg. Den fina aristokratiska gestalten, det bleka, välbildade ansigtet, den lindrigt bugtade vackra näsan och den svällande lilla munnen med sina perlhvita tänder; allt hav någonting