Dagens Nyheter – 18 januari 1871, sida 2

och källarmästare i Upsala än hr Carlsson varit och är, eller en mera populär sådan bland sina förnämsta ständiga kunder, studenterna, torde vara svårt att få. Ett teater-student-rykte vill veta, att författaren till det lilla lokalskämtet CEn nyårsafton i Upsala skulle vara en på litteraturens område hitintills okänd författare, som sålunda debuterat, nemligen en student af Smålands nation härstädes. Hvilken författaren ock månde vara, så har han åtminstone genom nyhetens behag och — pjesens korthet roat publiken. SE Från Linz skrifves till Neue freie Presse: På nyårsaftonen har en för sina excentriska infall i Linz välbekant borgare, som för öfrigt ingalunda är anhängare af den republikanska regeringsformen, afsändt till franska republikens diktator ett gratulationstelegram. Redan under loppet af nyårsdagen erhöll han följande svar pr telegraf: Ministern Gambetta till hr... i Linz. Jag tackar er för era nyårsönskningar, ställda till mitt fosterland. Frankrike, älskadt af de europeiska nationerna, franska revelutionen, folkens moder, kan icke gå under. Befrielsens och segerns timma skall nu icke länge låta vänta på sig. I denna högtidliga stund må Europa samla sina minnen och tankar, emedan allt som nu sker i Frankrike är ett nytt godt för verlden, åt hvilken vår nation tjenar såsom förelöpare. Bordeaux den 1 januari 1871. Leon Gambetta. Af Götz von Berlichingen med jernhanden, den ryktbare riddaren från 16:de århundradet, ha ända till våra dagar funnits afkomlingar i rätt nedstigande led, intill dess den 2 sistlidne december friherre Joseph von Berlichingen stupade utanför Paris. Sedan den påfliga armån,i hvilken han tjenat såsom zuav, blifvit upplöst, vändo han tillbaka hem till Stuttgart, följde med wirtembergarne och var en bland de första som stupade vid framryckandet mot byn Champigny. Ket himmelskt julijus. Julafton hölls gudstjerst i Bitens kyrka. Några, som af denna anledning körde till Biten, fingo derunder, mellan denna stad och Haldum, se ett märkligt fenomen. Qvällen var temligen mörk, endast snön lyste; himlen var öfverdragen af skyar, så att ingen stjerna kunde skönjas. Plötsligt syntes ett utomordentligt starkt sken; det slog ned öfver vagnen som om denna stått midt i lågorna, ja, som om den sjelf blifvit antänd. De åkande, som samtalade, förstummades genast, medan hästarne af förskräckelse föllo på knä. En af sällskapet såg uppåt och fick knappt tid att genom ett utrop fästa de andras uppmärksamhet på en stor eldkula, hvilken sväfvade öfver deras hufvuden, innan den släcktes och allt åter låg i djupt mörker.