Dagens Nyheter – 18 januari 1871, sida 1

Den som rör ett bår på kyrkoherdens hufvud, den förgriper sig också mot mig! — ropade pastor Hjort med denna klangfultla röst, som så ofta trängt till hans fordna åhörares innersta hjertekamrar. — SVi ha ingen rätt att på detta ställe döma och bestraffa någon menniska, vore det också den svartasto brottsling. Den, som inför verldslig domstol vill anklaga honom, tale der, men icke här. Beder för dem, som göra eder skada och förfölja eder, heter det annars. Må Gud misskunda sig öfver eder, min fordne embetsbroder, och må Han låta ert samvete predika bättring för er sjelf, på samma gång ni, trogen er pligt, äskar bättring af oss andra, stora syndare som vi alla äro. Med dessa ord följde pastor Hjort genom den sakta mumlande mängden sin skyddsling till hans åkdon och dröjde der, tilla den förödmjukade hade satt sig upp i vagnen. Han kunde likväl inte förhindra några okynniga pojkar att kasta stenar efter den bortfarande eller några gamla qvinnor att utropa: Och en tocken en åka i kepasehe som en baron! Men lika litet kunde han förhindra den jublande skaran att ropa: BUif vår prest ännu en gång! Gud räls signe pastor Hjort!4 Sedan pastorn blygsamt tackat för den Coförtjenta hyllningenX, drog han Big, följd af kronoROSEN BLAND KAMELIOB, AF JOAN JOLIN. åQ.