Dagens Nyheter – 17 januari 1871, sida 1

oo SR honom det agg han hyser mot mig och mitt hus — suckade pastor Hjort. Men församlingen hade med återhållen andedrägt lyssnat till frågorna och svaren. De upprörda qvinnorna började snyfta, så högtidligt och hemskt funno de det oförmodade och öfverraskande förhöret; och likasom med en mun hördes de mumla: Gud bevara oss för slik en prestman! Han är förvisst en ulf i fårakläder! CPiska upp honom: på allas vägnar, herr kronofogde! — ljöd nu en annan stämma, som efterföljdes af en skränande korus: -Piska honom dugtigt! Och samma råa hop, som nyss under suckar och jemmer åhört det osammanbängande ordsvamlet från f. d. stalldrängen och med ännu större andakt många gånger lyssnat till den ambulatoriske apostelen Tovenius, stod nu jäsande af ilska mot den, som så ofta hänfört de okunniga, men af hvilken masken omsider var ohjelpligt fallen. Anders Samuei, annars så förslagen och fyndig, bade intet enda halmstrå åt sitt sjunkande anseende. Det dök som en sten till botten. Men midt emot den skriande svärm, som med hotfulla blickar närmade sig den usle presten, ställde sig pastor Hjort, i det han med ett kraftigt tag befriade fången och kastade på hans vaktare en blick fullaf allvar och förebråelse.