Dagens Nyheter – 17 januari 1871, sida 1

UU NMUM Kronofogden, som fattat den förbluffade skrymtaren i kragen, blef så varm under sitt eldiga tal, att stora svettdroppar perlade i hans panna. Tovenius återigen, nära att storkna af ilska, ropade med hväsande röst: Drif ut honom ur de frommas lag, drif ut honom! Sen I då inte att det är mörkrens furste, djefvulen i egen person, och det var derför som vår talare nyss blef så förskrämd vid hans åsyn. Drif ut den gudsförnekaren, den eländige syndaren, innanf han förgriper sig ännu mera på Herrans tjenare. Men hopen sorlade blott, dels af häpnad öfver uppträdet och dels af tvekan om hvilket beslut den skulle taga. Man hyste stor respekt för den rättrådige och, trots sin barskhet, alltid menniskovänlige kronofogden, och bland åhörarne funnos dessutom åtskilliga, som tillhört Hjortens församling och som nu, sorgsna öfver sin älskade själasörjares förlust, irrade tvehågsne omkring, för att på andra håll få höra Guds ord; Toyenius lyckades inte att få annat än obeslutsamhetens sorl till svar på sin uppmaning. Kronofogden skakade sin fånge, som stod der skamlig som en tuktad skolpojke, och for satte: i i — Tviflen I,.go vänner, grannar och sockenbor på sanningen af mina ord, så hören hur jag bekräftar dem. Jag vet, att det kostar