Dagens Nyheter – 16 januari 1871, sida 1

-— OUT och pastorn kan tåla vid en ditoditare af rödt vin, Det är väl inte slut på födelsedagspresenten? — Hvasa? tHvem dricker vin och konjak här i huset? — Svarade Sara småmysande mot sin favorit. Jo, jag naturligtvis. Jag deponerar bara här de varor jag sedan sjelf förtär, och har så äran att för godt pris anses för wohlthäter. Följande morgon reste kronofogden till sitt boställe. Han skulle uner vägen färdas genom en by, i hvilken mycket folk var samladt, ty i en af de större bondstugorna höll en kolportör ett andligt föredrag. Kronofogden igenkände bland de många anspråkslösa åkdon, som upptogo bygatan, en kalesch, som fillhörde ingen mindre personlighet än sjelfva kyrkoherden Tovenius. Det började rinna liksom eld i hans motståndares ådror. Obemärkt af hopen, som med vidtutspärrade öron och munnar tycktes sluka hyarje ord från kolportören, smög sig kronofogden in i förstugan. Rummet var alldeles öfverfylldt af åhörare, så att alla fönster stodo på vid gafvel, på det också de utanför stående måtte hugnas af den andliga välfägnaden. I första ögonkastat igenkände kronofogden uti talaren; som begagnade ett bord till tribun, sin för två år sedan bortkörde stalldräng, en genompiskad skälm, som så många gånger blifvit både upptuktad och förlåten af sin