Dagens Nyheter – 12 januari 1871, sida 2

lif och öfverlemnar sitt offer åt grafven, den andra dödar en menniskas oskuld och öfverlemnar sitt offer åt vanäran. Hur vill du döma, huru bestraffa! Ditt ädla hjerta skälfver, ditt rena sinne ryser, men ofta, ja, kanske dagligen räcker du dock handen åt dessa ulfvar, som, trygga vid tanken på sina illbragders oåtkomlighet af lagen, med fräck panna intaga hedersplatsen i samlingar af dygdigt och ärbart folk, i familjer, der barnen skulle taga den beslöjade berättelsen om deras dåd för en stygg och vidrig saga. När Fingal Elgbjerta från uppassarens betydelsefullt leende läppar hörde ordet mademoiselle Cesarine, spratt han till som vid mötet med den täcka brunetten i Versaillesparken. Cesarine hade varit en liten oskyldig yrhätta, en portvakterskas dotter, i hvilken Fingal förälskat sig straxt vid sin ankomst till Paris och sedan trolöst öfvergifvit för andra och mera pikanta föremål, utan att vidare bekymra sig om flickans öde. Hon hade åtskilliga gånger förut sammanträffat med sin fyktige tillbedjare, och med hvarje gång hade hennes språk varit mera ohyfsadt, hennes hållning mera sjelfsvåldig. Hon tycktes af himlen ämnad till en lefvando minnesstod öfver Fingals svek, en marterande förebråelse, en drunknande varelse, som han skuffat ned i lastens böljor, utan att sedan kunna räcka en hand till räddning.