Dagens Nyheter – 11 januari 1871, sida 1

-— ll — Får han inte mera än et: — hånade kronofogden, som på sin väns tysta föreställningar ändtligen släppt sitt offer. — Det var skada det, att nyckeln och nyckelhålet lönade sin beundrare så illa. Hade Hans helighet stått rak som det anstår en hederlig man, så hade han inte nu blifvit med rätta brännmärkt för sitt usla dåd. Men si, det säger jag förvisst, att blir den hemlighet vi talat om derinne, och som ingen känner mera än Gud och vi, kringspridd till föda åt förtalet här i orten, då piskar jag skurken så gul som han är ful, och så blå som jag kan rå, om det också skulle kosta mig både min tjenst, mitt anseende och min frihet. Förstår nu Hans helighet piken?4 . Den hetlefrade talaren såg ut som om han kunde hålla ord, och det såta paret skyndade med stor ifver att komma sina färde. CJag har nödgats låna en hvit halsduk och ett par kragar af min herr bror! — sgtammade Anders Samuel. — Nöden har ibland ingen lag.4 De behöfva inte återlemnas personligen — svarade Hjorten kallt. Ska visst aldrig mera genera, hvarken jag eller kyrkoherden — puttrade dennes fru. — (Sådana menniskor! och på en sådan dag! Jag ska ge pojken en tolfskilling. för att han må köra försigtigt på återvägent — replikerade kronofogden. — Man kan inte all