Dagens Nyheter – 11 januari 1871, sida 1

att nämnas, ty det finns ingen räddning mera, alltiog är och blir förbi mellan honom och mig. Jag känner inte längre den eländige. Jag hade ämnat mig hem med flyttfåglarne, nu är jag sjelf en stackars fågel, vilsnare än de. Jag har icke mod att läsa ett bref från dig, du får inte ännu veta hvar jag dväljes; jag är inte värdig att få tillskrifva dig, derför skall du på annat sätt få veta om jag lefver. Mina små besparingar skola leta sig en väg til mina bröder. Men det är jlitens hand, som först skall samla, innan systerkärJekens ber att få gifva. Och nu släpar jag mig fram på mina knän och tigger dig om misskund. Din olyckliga dotters kyss brinner på din hand, o, stöt mig inte tillbaka! Renad genom det grymma straff jag frivilligt pålägger mig, det att lefva skild från dig och mitt kära fosterland, skall jag, om Gud i sin nåd det så tillstädjer, en dag ånyo våga kalla mig Din Gundla. Paris den 15 april 1852. Tårarne strömmade ned på kronofogdens röda kinder, och hans röst var alldeles sönderbruten af rörelse, då han efter många pauser omsider slutat läsningen af brefvet. Arma, arma barn! Hvarför kom du nånsin till Paris?4 var allt hvad gudfadren förmådde frampusta. Men pastor Hjort reste sig till hela sin vördnadsbjudande längd, hans händer knötos samman så, att senorna tycktes vilja brista, hans ögon vidgades och sköto blixtar, medan