Dagens Nyheter – 11 januari 1871, sida 1

— VU menniskoidealet eller mönstermenniskan, såsom han skiftesvis kallade honom. (Läs vidare! Det är väl någonting du har missförstått? — Hvad går åt Gundla, engeln, mönstermenniskan numro två? — Men så svara då! — Får jag läsa brefvet i ditt ställe? Nej, nej! — röt pastorn och kramade papperet samman, men snart tillade han, mildare. — Jo, du får läsa, du skall läsa, du, min bepröfvade vän, du, min Gundlas andra far! Läs högt och tydligt, så att mina öron höra, om mina ögon bedragit mig. Förkrossa mig, gif mig döden hugg för hugg med detta bref, som skulle ge mig lifvet. O, min Gud, min Gud! Du straffar mig hårdt för mina många stora synder! Emanuel Hjort knäppte ihop sina händer och lade sitt hufvud i dem, medan han, stödjande sig mot skrifbordskanten, vaggade fram och åter som om han sökte vyssja sina tankar till ro. När Hjorten talade om sina många stora Bynder, då undrade kronofogden hur en vanlig syndare skulle taga sig ut inför den Rättfärdiges domstol. Han torkade sina tårade ögon och läste: Fader! Jag vågar inte längre kalla dig: älskade fader! ty jag har svikit min kärlek och min ro till dig; jag vågar inte längre kalla mig lin dotter. Den unge man, min landsman, som jag så noga beskref i mitt förra bref till ROSEN BLAND KAMELIOR, AF JOHAN JOLIN. TA,