afgrundenrs, ja, jag menar afgrundens utanför dina fönster. Bor min ärade bror och fordne kollega under detta låga tak? — stammade Anders Samuel, nära att sjunka till-jorden af skam och harm, Ja, men han är sjelf lika hög för dett — genmälte kronofogden. tSara!t — befallde pastorn. — Laga att kyrkoherden blir befriad från de obehagliga spåren efter sin olycka. In andans man måste noga bevara också sin yttre renhet. Ja, men vet pastorn, att släppa till handduk . talå — afbröt hennes; tusbonde med en af dessa blickar, dem han sä sällan begagnade, men som ovilkorligen bjödo lydnad. Skulle du inte som artig värd åtminstone tvåla till din gäst liten smula: — frågade kronofogden satiriskt. Min bror — invände pastorn lugnt — låt kyrkoherden gå och två sig ren bäst han gitter; lycklig han, om han derunder kan begagna. sitt semvete som spegel. Nej, det glaset har han spräckt för många år sen. Ja, vet herr kyrkoherden, när jag ser herrarne båda tillsammans, så påminner jag mig ovilkorligen en gammal tafla i en sakristia, och som föreställer: XFrälsaren, oär han ultdrifver en djefvulX — Emanuel, skaffa dig bara en palmqvist i handen. Men kronofogden tystnade en minut för en