Dagens Nyheter – 9 januari 1871, sida 2

-— 200 — mannen pastor Hulting, fast de för öfrigt äro samma andas barn. Nej, långt derifrån, min vän! Hulting är läsare af det renaste vatten, full af lefvande tro och brinnande öfvertygelse. Han har verkat oändligt mycket godt ieke blott genom lira, utan också genom efterdöme, och om han också hyllar trosåsigten om helvetet, så halkar har. den åtminstone lätt förbi och lägger kärlek och nåd i den vågskål i hvilken andra oupphörligen lägga eld och svafvel. Nej, Gud gifve oss många sådara läsare. Men nu kom gamla Sara instörtande och omtalade att en kalesch vältat omkull i diket till den djupa landsvägen utanföre, och att ingen karl fanns hemma i gården för att hjelpa. Nå, än pastorn och jag då, kära Sara, ä vi ett par gamla mamseller: Och med dessa ord var kronofogden uppe på benen och hade lagt pipan i en vrå. Ja, si jag har väntat länge på det här eländet — jemrade Sara; — SEtt sådant hällregn som i natt, och landsvägen gropig och sned som en olycka, och så det djupa diket sen! En vacker dag, när det blir marknad, så komma väl bönderna inrakande genom fönstren till oss härnere i gropen. Ack, ack, ack! När jag tänker på Hjortens prestgård, med sitt rara kök, så komma tärarne mej i ögonen! — Och ett sånt skafferi sen. Men medan trotjenarinnan föreläste öfver ,