Dagens Nyheter – 7 januari 1871, sida 2

om hang himmelska sällhet, om stjernorna, som nyfiket tittade in på det unga paret genom paviljongens öppna tak. Hon hörde honom svärma om Gud såsom kärlekens rätta och ende öfversteprest, och om hjertans förbund, hvilka kunna bli lika heliga och eviga, om de beseglas med en kyss och ett trohetslöfte, som om de bekräftas genom en tråkig, ointresserad prestman, hvilken bräkande uppläser en sorts signelseformulär. Hon hörde honom till den slutligen uppvaktande betjeningen tala om le baron och Sa baronnet utan att hon riktigt förstod sammanhanget. Ack, allting var ju en ljuf, poetisk dröm, en tillvaro nästan såsom ofvanom skyarne, ett sväfvande på vingar till klangen af den skönaste musik. Gundla ville gråta af idel glädje. Då spratt bon till vid det afgrundslika ljudet af ångpipans hvisslande. Sista trängen för dagen gick till Paris. 4För sent!4 — utropade Fingal och slog sig med handen för pannan. SFör sent: — frågade Gundla och reste sig upp, medan cen obestämd, ofattlig ängslan sökte bana sig väg genom de öfversvämmande glädjekänslorna i hennes bröst. Och det var för sent. Omöjligt att på ett någorlunda menskligt sätt komma till Paris förrän följande morgon. CHonsieur le biro u och Smadames la baronnet nödgades stanna öfver natten på CHötel de France