Dagens Nyheter – 7 januari 1871, sida 1

Gundla kände sig alldeles tillintetgjord af så mycken rörande uppmärksamhet. Hon hade sjelf helt och hållet förgätit sin högtidsdag under tankarna på den nya verld, kärlekeng verld, i hvilken hon lustvandrade, och den fest, som nu var anordnad så fint och poetiskt, ensamt för hennes skull, blef henne genom sin fullkomliga öfverraskning dubbelt dyrbar. Wä Men hvurifrån får en fransk orkester våra herrliga hemlandstoner?4 -— frågade hon, medan hon ännu drömmande stannade i paviljongens dörr. tFrån den, som anskaffat dem, den, som förmodade rätt, då han trodde att de skulle göra Gundla glädje. Ack, Gundla frågade ingenting vidare, hennes blickar fördjupade sig blott i de sköna, milda ögonen hos hennes beundrare. Hon kände sig, den tarfliga, fattiga prestdottern, i detta ögonblick föremål för en nästan furstlig hyllning. Och denne man, som förslösade en sådan summa endast för att skänka henne ett nytt prof på sin ridderliga hängifvenhet, denne man satt bredvid henne, färdig att gissa till hennes minsta önskningar, färdig att egna hela sitt lif åt hennes lycka. Den stackars flickan hade aldrig känt sig så öfversäll som i detta ögonblick. Alla hennes förmätna drömmar i Frugrottan om rikedomens fröjder och om en tillvaro, höjd öfver de prosaiska hvardagstankarne på ekonomisk