Dagens Nyheter – 5 januari 1871, sida 1

och sökte lugna henne med ett af sina ljufvaste småleenden. Men Gundla såg allvarsam ut som en sörjande enka. Det vill säga, att Paris skickat hit en af sina många qvinliga demoner, för att sätta Gundlas unga kärlek på ett litet prof. Den der lika vackra som oförskämda damen har utgjort det ovärdiga föremålet för en af mina vänners dyrkan, och jag har en gång i hans sällskap blifvit påtvingad den skönas bekantskap. Alltsedan dess förföljer hon mig med sitt opassande skämt, men som hon är en qvinna, kan jag naturligtvis hvarken ge henne en örfil eller ett värjstygn. Jag undviker hennes möte, det är allt, men det lyckades mig inte den här gången. Gundla kunde omöjligen betvifla en förklaring, afgifven med så mycken frimodighet, och hennes oskuldsfulla sinne ville så gerna tyda Fingals förlägenhet öfver mötet såsom ett hedrande karaktärsdrag, en protest mot den slappa moral och det nästan legaliserade sedeförderf, som mera än vanligt vanärade den tidens parisare. Det finnes inte många ansträngningar, hvilka så taga bort krafterna som att under loppet af några timmar beskåda taflegallerier. Det ständigt uppåtsträckta hufvudet, de spända blickarne, den stående ställningen, det mattande framåtskridandet från plats till plats, allt sammanlagdt framkallar en trötthet vida större än den, då man marscherat ett par mil.