Dagens Nyheter – 3 januari 1871, sida 1

En tralisationssystem, som nu florerar och iöfverensstiimmelse med hvilket han gör sig sjelf till en slags försyn för hundratals menniskor, hvilkas allvise fader han skall vara. Oförklarligt alt ej redan denna omständighet öppnat vederbörandes ögon för det onaturliga deri, att vilja ställa den jordbrukande befolkningen utan jord! I fråga om den enskilda fattigvård, som finnes ctablerad vid de större jordegendomarne i Södermanlend, vilja vi slutligen ej med tystnad förbigå ett förhållande, som vi funnit ganska besynnerligt och hvilket väckt vår förvåning. I hufvudstaden, liksom i de flesta landets städer, har man föreningar, skapade af varmhbjertade qvinnor till fattiga medmenniskors hjelp; och vi ha här sett fruntimmer egna ganska mycken tid för att uppsöka de hjetpbehöfvande. Med ytterst få undantag ha vi hört fruntimmerna på landet sällan befatta sig med något sådant. Vi vilja tro, att vi haft ganska stor otur vid samlandet af erfarenhetsrön i detta afseende och att det är regel, hvad vi funnit endast som undantag; vi vilia tro det. Men då man vandrar från koja till koja, från statdrängsfamilj till statdrängsfamilj, från torparstuga till torparstuga, får man lätt den föreställningen att hennes nåd, friherrinnan eller grefvinnan har haft bra liten tid öfrig för en tanko på sina underhafvande; det väckes lätt en misstanke derom, att hon har flera tärar för den nyaste romanens diktade olycksbarn än hon eger för de olyckliga, som äro hennes närmaste grannar, att hennes hjerta är stumt der det borde vara mest vältaligt. Härmed må nu vara huru söm helst, oss tillkommer icke avt i detta fall uppträda som domare, men säkert är att, hvems felet än är, icke allt göres som kunde och borde göras till förekommande af ett elände, som slutligen blir ohjelpligt. Innan vi öfvergå till en kort redogörelse för folkskoloförhållandena i Södermanland, hvarmed vi vilja afsluta dessa anteckningar, sammanställa vi hör några uppgifter från statistiska centralbyrån, bvilka i all sin nakenhet utgöra den mest vältaliga tillämpning af och illustration till de skildringar, vi i det föregående meddelat. År 1840 funnos i Södermanland 2,315 bönder på egna hemman; 2,708 bönder på andras hemman; 4,288 jordtorpare; 1,266 statdrängar; 1,672 arbetsföra backstuguoch inhysceshjon samt 1,025 vanföra dito dito. Åx 1855, det sista år, som de statistiska uppgifterna redogöra för det förra bondeständet särskildt, funnos der 2,286 egna bönder, hvaremot bönderna på andras hemman utgjorde ett antal af blott 2,381, jordtorparne voro då 4317, statdrängarne hade hunnit den betydande siffran af 1,567 och backstugusittarne och inhyseshjonen utgjorde 2,529, hvarjemte 3,818 personer åtnjöto fattigunderstöd, d.-v. s. voro officiela fattighjon. Dessa siffror, som gifva en fullt upplysande bild om Södermanland, lemna äfven det sorgliga uppslaget till en beräkning, enligt hvilken man, med förutsättning at samma Pprogression, kan bestämma dagen, då der ej skola finnas andra än herrar, statdrängar, backstuguoch fattighjon, men ingen enda bonde. (Forts.)