Charad. Mitt första sina höga anor Har räknat ifrån Vardets dagar, Och sedan efter stränga lagar Tyst vandrat sina ljusa banor. Mitt andra i mitt hela slutes, Likt hela mensklighetens öden — Ty glädjen — sorgens brudkrans — döden Uti dess dunkla degel gjutes. Det åter uppgått öfver jorden, Med böner varma — böner trogna Att frid får blomstra — ax få mogna I Svea bygd, den kära norden. Att krigets åskor snart må tystna I drufvans land, det sköna söder — Som glömt till fadersropet lyssna Att alla barnen äro bröder! — — W—a—8.